Möta de med funktionsnedsättning

Möter du någon funktionsnedsättning?

Jag sitter och tittar på SVT och Roy och tänker på alla de jag möter med funktionsnedsättning. Jag bara tjuter. Inte endast för att han är sjuk och framtiden ser mörk ut. Jag gråter för den kämparglöd och kärlek familjen visar. Framförallt för lilla Roy som väljer livet.

Jag arbetar med fantastiska människor med funktionsnedsättningar. Jag möter dagligen familjer där de lever varje dag med fullt fokus på att överleva dagen tillsammans med sin nära. De är tacksamma och njuter av de dagar de får tillsammans och varje dag är en kamp.

De som arbetar hos mig som personlig assistent på Omtanken är alla stjärnor eftersom de ser individen och inte funktionsnedsättningen! Tänk att du är hos en brukare som inte kan prata eller röra sig. Den personen kan inte tala om för dig att hen har tandvärk, mensvärk, är törstig eller att det kliar i håret. Då hänger allt på dig som assistent att du kan läsa av till exempel ögonen eller att du ser andra små tecken. Det är ett stort ansvar och en fantastisk gåva att kunna ge någon annan. Den personliga assistenten ger sin brukare möjlighet till livet.

Vi vet inte

Vi som inte har upplevt ett liv med en funktionsnedsättning eller att någon i familjen lever med det vi vet inte ett skit. Vi kan bara SE hur hård kampen är, men vi kan inte känna den.

Jag vet INGENTING om hur ett liv med funktionsnedsättning är, men jag beundrar de som gör det. Jag låtsas inte om att jag förstår hur dom har det för det gör jag inte. Det jag KAN är att försöka göra är att vara en medmänniska och ha förståelse för de jag möter. De med en funktionsnedsättning, de som lever med någon som har en diagnos eller någon utan. Det ska inte vara någon skillnad på mitt bemötande mot någon. Alla ska ha samma respekt, alla ska ha samma möjlighet.

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt.. Jag fick bara sådan känsla inombords att jag vill hylla de familjer och de som arbetar med personer med någon form av funktionsnedsättning. Ni är fasiken HJÄLTAR!

Jag vill tipsa dig om Ditte som delar med sig av sitt liv tillsammans med deras fantastiska dotter Delia. Jag blir tårögd över den kärlek som finns. Gå in och läs hos henne <3 HÄR.

Puss ❤️ Kram
Fnulan

funktionsnedsättning

Livet är vackert för oss alla, bara på olika sätt, vi måste bara se det.

Är man alltid förälder?

Det har snurrat många tankar i mitt huvud idag. Fars dag. Det kunde lika bra ha stått Mors dag för det jag ska skriva om. Idag satt jag här med mina tre barn och kände en sådan otrolig lycka inombords. Att dom var här, tillsammans med mig och mannen.

Jag har både hört och sett att föräldrar tar avstånd från sina barn av olika anledningar. Vissa väljer bort sina älskade ungar för ett annat liv, ett nytt jobb, ny kärlek eller ny familj eller massa annat.

Ursäkta, men hur farao kan man välja bort sina barn? Vad kan vara viktigare?

Du kan flytta till andra sidan jordklotet och ha en relation med dina barn i alla fall. Nu tänker jag på de som vänder sina egna barn ryggen helt och hållet. Barnen är just BARN, föräldern är den som ska vara VUXEN. Tänk att vara ett barn och leva med känslan av att vara lämnad.

Det finns säkert du som förälder som måste ta avstånd av vissa anledningar, men nu skriver jag om de som av rent egoistiska skäl SKITER i sina barn. Det gör mig så ledsen inombords och förbannad. Jag känner mig maktlös eftersom jag kan inte få andra föräldrar att förstå hur illa det gör barnen med en frånvarande förälder. Mamma eller pappa spelar ingen roll, båda är viktiga.

Usch nä, jag ska inte skriva mer om det för jag blir bara arg, ledsen och förtvivlad. Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina barn och kan inte förstå hur det finns de som vänder ryggen till det man en gång skapat av kärlek. Hur farao kan man såra sina barn på ett så grymt och fruktansvärt sätt. Då borde man inte bli förälder från början. Du kan hata den du skaffade barn med, men straffa inte dina barn för att er kärlek och respekt er emellan tog slut. Det är inte barnens fel men det är dom som är de stora offren.

Är det okej att slutas vara förälder? NEJ NEJ NEJ!!

Se till att vara vuxen och ta ditt förbannade ansvar och var en förälder…. PUNKT.

Dela gärna inlägget, det finns säkert någon i din omgivning som behöver läsa detta…. Och sitter du och tar åt dig av det jag skriver? Ja då kanske det ligger något i det jag skriver?

Skrattar du åt Facebookinlägg?

Är du den som skrattar åt Facebookinlägg?

I ett Facebookinlägg såg jag en man på sin semester som dansade kärleksfullt och rytmiskt i sina badbyxor till musiken som spelades vid poolen. Jag såg hur mycket han njöt av att få känna rörelsen och friheten av att få röra sig. Jag såg det på Facebook. Någon hade filmat den lyckliga mannen i hemlighet.

Sen såg jag kommentarerna…… Då grät jag inombords och bad till gudarna att den dansande mannen inte fick se detta i sitt Facebookflöde, NÅGONSIN. Mannen var nämligen härligt rultig om magen. Och kommentarerna och delningarna var sjukt många. Alla satt och skrattade åt den ”tjocka mannen som dansar”. Vi lär våra barn att det är elakt och förbjudet att mobbas. Vad gör vi själva på nätet många gånger utan att ens tänka på det?

Fy farao säger jag bara….

Han såg inte sig själv på det sättet, han var lycklig, rytmisk, glad och njöt av dans, sol och musik… Och där sitter en massa människor och skrattar åt honom. Hade de gjort det om de varit där? Nä….. Jag undrar hur hans känsla blir eller blev om han insåg vad folk egentligen gjorde.

Usch sorgligt…..

Så du där ute, tänk på vad det är du klickar gilla på!

Död

Död, ja detta hemska ord

Idag på Onsdagsklubben pratade vi om DÖD. Som du kanske vet sedan innan har jag en fruktansvärd dödsångest (<–länk till inlägg) Den är så svår ibland så det känns som att jag glömmer att leva. Ali och Gun mina programkollega hade inte alls samma mörka känslor som vad jag har.

Vi pratade också om just det där hemska ordet DÖD och varför man inte säger det längre. Ofta pratar vi om någons bortgång med ord som att personen har ”gått vidare”, ”lämnat oss”, ”gått bort” och annat. Jag tror att vi väljer de begreppen eftersom det inte är lika definitivt. Det känns som att det finns en chans att man ses igen men på en helt annan plats. Vad tror du?

Ali berättade en sak som han var med om på Nya Zeeland och hälsade på urbefolkningen. Dom pratar inte om de som avlidit som ”HEN VAR, SADE; GJORDE” si eller så. De anser att personerna finns kvar fortfarande i minnen och i våra liv ändå. Så de pratar om de döda som att dom fortfarande var kvar. Det tyckte jag faktiskt var riktigt fint.

Jag har sagt vid många tillfällen att jag kanske borde prata med någon om min dödsångest. Det är bara så jobbigt. Då måste jag möta min rädsla och det är så mycket lättare att vända ryggen till, blunda och hålla för öronen och låtsas att det inte finns eller drabbar mig…..

En sak jag har gjort är att jag har fyllt i vita arkivet (<–länk till inlägg), då har jag fortfarande lite kontroll. Men innan jag dör ska jag ha älskat ihjäl min nära och kära <3

Kanelbullar död

Idag firar jag livet med familjen och smakar på mannens nybakade kanelbullar. Så mycket kärlek i både dom och älsklingen