Är man alltid förälder?

Det har snurrat många tankar i mitt huvud idag. Fars dag. Det kunde lika bra ha stått Mors dag för det jag ska skriva om. Idag satt jag här med mina tre barn och kände en sådan otrolig lycka inombords. Att dom var här, tillsammans med mig och mannen.

Jag har både hört och sett att föräldrar tar avstånd från sina barn av olika anledningar. Vissa väljer bort sina älskade ungar för ett annat liv, ett nytt jobb, ny kärlek eller ny familj eller massa annat.

Ursäkta, men hur farao kan man välja bort sina barn? Vad kan vara viktigare?

Du kan flytta till andra sidan jordklotet och ha en relation med dina barn i alla fall. Nu tänker jag på de som vänder sina egna barn ryggen helt och hållet. Barnen är just BARN, föräldern är den som ska vara VUXEN. Tänk att vara ett barn och leva med känslan av att vara lämnad.

Det finns säkert du som förälder som måste ta avstånd av vissa anledningar, men nu skriver jag om de som av rent egoistiska skäl SKITER i sina barn. Det gör mig så ledsen inombords och förbannad. Jag känner mig maktlös eftersom jag kan inte få andra föräldrar att förstå hur illa det gör barnen med en frånvarande förälder. Mamma eller pappa spelar ingen roll, båda är viktiga.

Usch nä, jag ska inte skriva mer om det för jag blir bara arg, ledsen och förtvivlad. Jag kan inte tänka mig ett liv utan mina barn och kan inte förstå hur det finns de som vänder ryggen till det man en gång skapat av kärlek. Hur farao kan man såra sina barn på ett så grymt och fruktansvärt sätt. Då borde man inte bli förälder från början. Du kan hata den du skaffade barn med, men straffa inte dina barn för att er kärlek och respekt er emellan tog slut. Det är inte barnens fel men det är dom som är de stora offren.

Är det okej att slutas vara förälder? NEJ NEJ NEJ!!

Se till att vara vuxen och ta ditt förbannade ansvar och var en förälder…. PUNKT.

Dela gärna inlägget, det finns säkert någon i din omgivning som behöver läsa detta…. Och sitter du och tar åt dig av det jag skriver? Ja då kanske det ligger något i det jag skriver?

Skrattar du åt Facebookinlägg?

Är du den som skrattar åt Facebookinlägg?

I ett Facebookinlägg såg jag en man på sin semester som dansade kärleksfullt och rytmiskt i sina badbyxor till musiken som spelades vid poolen. Jag såg hur mycket han njöt av att få känna rörelsen och friheten av att få röra sig. Jag såg det på Facebook. Någon hade filmat den lyckliga mannen i hemlighet.

Sen såg jag kommentarerna…… Då grät jag inombords och bad till gudarna att den dansande mannen inte fick se detta i sitt Facebookflöde, NÅGONSIN. Mannen var nämligen härligt rultig om magen. Och kommentarerna och delningarna var sjukt många. Alla satt och skrattade åt den ”tjocka mannen som dansar”. Vi lär våra barn att det är elakt och förbjudet att mobbas. Vad gör vi själva på nätet många gånger utan att ens tänka på det?

Fy farao säger jag bara….

Han såg inte sig själv på det sättet, han var lycklig, rytmisk, glad och njöt av dans, sol och musik… Och där sitter en massa människor och skrattar åt honom. Hade de gjort det om de varit där? Nä….. Jag undrar hur hans känsla blir eller blev om han insåg vad folk egentligen gjorde.

Usch sorgligt…..

Så du där ute, tänk på vad det är du klickar gilla på!

Död

Död, ja detta hemska ord

Idag på Onsdagsklubben pratade vi om DÖD. Som du kanske vet sedan innan har jag en fruktansvärd dödsångest (<–länk till inlägg) Den är så svår ibland så det känns som att jag glömmer att leva. Ali och Gun mina programkollega hade inte alls samma mörka känslor som vad jag har.

Vi pratade också om just det där hemska ordet DÖD och varför man inte säger det längre. Ofta pratar vi om någons bortgång med ord som att personen har ”gått vidare”, ”lämnat oss”, ”gått bort” och annat. Jag tror att vi väljer de begreppen eftersom det inte är lika definitivt. Det känns som att det finns en chans att man ses igen men på en helt annan plats. Vad tror du?

Ali berättade en sak som han var med om på Nya Zeeland och hälsade på urbefolkningen. Dom pratar inte om de som avlidit som ”HEN VAR, SADE; GJORDE” si eller så. De anser att personerna finns kvar fortfarande i minnen och i våra liv ändå. Så de pratar om de döda som att dom fortfarande var kvar. Det tyckte jag faktiskt var riktigt fint.

Jag har sagt vid många tillfällen att jag kanske borde prata med någon om min dödsångest. Det är bara så jobbigt. Då måste jag möta min rädsla och det är så mycket lättare att vända ryggen till, blunda och hålla för öronen och låtsas att det inte finns eller drabbar mig…..

En sak jag har gjort är att jag har fyllt i vita arkivet (<–länk till inlägg), då har jag fortfarande lite kontroll. Men innan jag dör ska jag ha älskat ihjäl min nära och kära <3

Kanelbullar död

Idag firar jag livet med familjen och smakar på mannens nybakade kanelbullar. Så mycket kärlek i både dom och älsklingen

Utan känslor eller för mycket känslor?

Förlåt men nu kommer det. Jag kan inte hejda det. Håll i dig.

Jag är så sjukt irriterad, arg på mig själv och har ett vårskrik inom mig som vill ut men jag får lugna ner nerverna istället.

Jag ödslar alldeles för mycket energi och tankar på allt och alla som egentligen inte är värda det. Varför bryr jag mig så mycket och varför har jag inte förmåga att bara stänga ner känsloregistret? Jag vill kunna stänga av, lägga på locket, dra täcket över huvudet eller vad farao som helst. Jag vill kunna vara känslokall mot människor som inte är värda min omtänksamhet och kärlek. Jag vill inte alltid behöva bry mig. Falska och elaka människor är inte bra för mig, eller för någon, dom lyckas alltid med det som får mig att må dåligt.

Ja, men jag vet, alla dessa känslor är ju en del av mig och gör att jag är den jag är. Men jag tycker inte om den jag är när jag blir ledsen och mår dåligt över saker och ting. Jag grubblar dygnet runt på saker jag inte kan påverka så varför göra det då?

Nästa gång du träffar mig kan du väl säga till mig att jag ska skärpa mig. På riktigt. Jag vill aldrig sluta ha känslor, jag vill bara lägga det på det och dom som är värda det. 

Blä för mig som känslomänniska och BLÄ för känslokalla idioter.

P.U.N.K.T

ps. Förlåt men det bubblade visst över när jag fick höra en sak.. Dig gillar jag ju! ds.

Bildresultat för it's both a blessing and a curse to feel everything