– Lägg inte dig i Mamma!

Det blev ord och inga visor från Mira i helgen. Det är dags för 8 års kalas för Miras del ÅTTA ÅR! Å.T.T.A….. Jag vill inte tänka på det.. Mitt lilla lilla lilla sockerhjärta. Nä nu ska jag sluta böla och bli allvarlig och komma till saken.

Kreativa Mira ville göra sina egna inbjudningskort till sitt pyjamasparty. Lata Mamman Malin ville köpa inbjudningskort.

Till slut fick jag ge med mig och gav lillhjärtat fria händer. Hon började med att skriva en text på min dator, skrev ut och sen var pysslet i full gång. När jag försökte ge henne lite tips fick jag arga blicken och ett strängt:
– Lägg inte dig i Mamma! Jag är faktiskt snart åtta.

Jag lärde mig och blev påmind om en viktig sak av detta:
Jag ska sluta underskatta Miras fantasi och kreativitet. Hur ska hon kunna utveckla den på sitt eget sätt om jag är på och ska styra? Det är i hennes ögon det ska bli ett vackert konstverk, inte i mina eller andra betraktares.
Vi föräldrar är alldeles för snabba med att rycka in och ”hjälpa till”. Det vi istället gör är att stjälpa.. Jag vill hellre ha ett personligt konstverk (eller pyssel från förskola/skola) som Mira har gjort SJÄLV och är stolt över än något ”perfekt” som en vuxen styrt upp för att det ska vara ”fint”.
Hädanefter ska hon få vara ifred från början till slut.. Tänk vilka mästerverk det kan bli då! MIRAS mästerverk.

Och se så bra det blev…..UTAN min hjälp..

(Andra pysseltips hittar du HÄR)

lägg

Hon klippte ut texten hon skrev på datorn. Klistrade på den på ett hårt papper som också klipptes ut.

Pyssel

Sen skrev hon namnen på de som är bjudna med lim och strösslade på glitter. Ja, du tänker rätt, där är glitter överallt nu….

kalasinbjudan

Nu får hon heta pysselhjärtat istället =)

 

Kära med-mamma

Jösses i korset vad det ösregnar i Veberöd idag…..

När jag hämtade Mira på fritids mötte jag en mamma till ett annat barn.

Hon ursäktade sig till mig för dotterns klädsel och jag kände så med henne. Jag vet precis hur hon känner och förstår precis. Jag tröstade henne med att det är inte bara hon som tänker som hon och att problemet ligger hos oss föräldrar. Jag får krupp och andningsnöd de dagar Mira valt kläder själv. Det kan vara rutigt, randigt, blommigt, prickigt och i all världens färgprakt. Jag mår illa när jag ser tovorna i hennes hår när hon försökt göra sig fin i håret på egen hand.

Ja, vi har pratat om detta på bloggen tidigare du och jag. Att låta barnen få vara barn och få känna sig fina i det de ser som fint. Men attans vad svårt det är.

Börja med att se världen med barnens ögon. Då är allt vackert, även tovor i håret, olika strumpor, håll i byxorna och mönster i en salig blandning. Det är vi vuxna som har problem, inte barnen. Vem är det som bestämmer vad som är fint eller fult?

Nä jag har lärt mig att vara tyst men det svider emellanåt. Så om du ser Mira se ut som en ”Hillbilly” ska du tänka
– Åh vad fin hon har gjort sig alldeles själv!

 Mira tycker att hon är fin och det är det som betyder något, inte vad vi andra tycker!

Förhållande

Ett nytt förhållande

När är det dags att berätta för sina barn att man har ett nytt förhållande? Hur långt efter ett uppbrott ska man bli officiella? Och när ska partnern få träffa barnen första gången? Detta är funderingar en tjej hade på Facebook och jag tänkte att jag skulle ge mitt svar på hur jag tänkte för 12 år sedan.

Den helg jag och Fredrik träffades första gången (du kan läsa om det HÄR, ganska sjukt haha) det var då mitt ex flyttade ut ur vårt hus. Barnen var trasiga och hårt tagna efter en slitsam skilsmässa och mycket bråk. Det var med andra ord inte läge att inleda något nytt som du säkert förstår. Vad gör man då när den stora kärleken trillar över en?

Jag och Fredrik träffades april och det klickade lika fort som för Kungen och Drottningen. Fredrik träffade barnen ganska snabbt i maj, men då var det med hans syster som var ”min kompis” och han följde bara med henne. Däremot blev vi inte officiella förrän i juli när barnen godkänt min ”kompis”.

Vi fick smyga med kärleken (ganska spännande) och eftersom barnen var hos sin pappa varannan vecka så fungerade det. De helger han och barnen var hemma i huset fick vi allt hålla fingrarna i styr. Det var viktigt för oss båda att ha barnen med oss. Vi var också tydliga med att deras behov skulle komma i första hand och om dom inte gillade läget så fick vi avsluta våra tankar om ett liv tillsammans. Barnen kommer alltid först. PUNKT.

Barnens delaktighet

För oss var det inte bara vårt beslut om vi skulle vara tillsammans. Det var även Cornelia och Gabriels. Dom var också delaktiga i våra tankar om en framtid ihop. Därför frågade jag barnen rakt ut innan det blev officiellt,
– Vad tycker ni om Fredrik?
Båda log stort och lyckligt, de avgudade mammas kompis! Deras reaktion var klockren och svaret blev
– Mamma han gör dig lycklig! Du är kär. 
Jag blev så rörd och frågade om jag fick bli ihop med honom och när de båda ropade höga JAAAAAAA så kändes det så rätt i hjärtat.

Nu har vi varit ihop i snart 13 år

Mina tips är:
1. Låt det ta tid! Är det riktig kärlek så är det inte farligt att vänta med att pussas inför barnen. Tiden beror på situationen såklart!
2. Ni kan ses med barnen som om att ni är kompisar, inget konstigt alls. Då får du känna av hur barnen fungerar med din nya kärlek och tvärtom. Fungerar inte deras relation, hur ska ni då kunna bygga vidare?
3. Fråga barnen, låtsas som att det är deras beslut och att det är dom som bestämmer. Och i ärlighetens namn så SKA DET VARA deras beslut…
4. Se på situationen, mina barn mådde inte bra, då är det inte okej att förändra deras liv ännu mer. Du får sätta dina egna behov åt sidan. PUNKT.
5. Njut av tiden då ni får smyga, det är ganska spännande faktiskt 😉
6. Har ni båda barn, då måste barnen också fungera ihop… såklart!
7. VIKTIGAST, här är det inte läge att vara ego som förälder…

Våga njuta av din nya kärlek, men gör det med respekt för dina barn.

förhållande

Mina barn har haft världens tur som fick in Fredrik i sitt liv….

 

Hänga ut föräldrar

Hänga ut föräldrar på Sociala medier

Är det okej att föräldrar blir uthängda på sociala medier bara för att dom är offentliga? Frågar du mig så är svaret NEJ. Detta inlägget är svårt att skriva och jag har gjort det tillsammans med Cornelia.

Min dotter Cornelia valde att vara med i ett tv-program som nog är varje förälders mardröm. Och hon gjorde även allt jag bad henne att inte göra. MEN, jag älskar henne oavsett och villkorslöst men jag behöver inte älska det hon GJORDE.

Jag (Vi) fick otroligt mycket skit på många håll, tyvärr är jag som mamma väldigt lätt att hitta. Jag fick veta att det var jag som hade uppfostrat min dotter fel. Jag skulle minsann ta ansvar för vad Cornelia gjorde som 22 åring. Jag hade misslyckats. Jag var en dålig mamma. Det var mitt fel att hon valde att vara med på Tv. Jag var det dåliga föredömet som fått henne att vara med där. Jag fick också veta att ”andra” hade kunnat rädda henne om hon inte haft mig som mamma.

Jag hamnade i en depression

Jag bröt ihop och kände mig så fruktansvärt ledsen inombords, kränkt, besviken och nästan våldtagen i min mammaroll. Ett tag ville jag inte träffa mina vänner eller hämta Mira på skolan eftersom jag skämdes så otroligt mycket för något jag inte behövde skämmas över egentligen.  Jag gick in i en depression och stängde av. Jag var en robot och gjorde det jag behövde med ett leende.

Det borde vara de personer som skrev en massa skit till mig eller skrattade bakom min rygg vara de som skämdes.

Jag och Cornelia har pratat väldigt mycket om detta och hon vet hur jag/vi mådde. Hon ångrar inte ett endaste dugg av hennes medverkan förutom en sak, att hon sårade oss i familjen och det blev vi som offrades. Jag vet inte hur många gånger hon sagt förlåt och hennes ånger är fruktansvärt stor.

Jag är stolt när jag hör att Cornelia var en fin tjej och var sig själv i programmet (som jag inte tittat på själv). Många unga tjejer ser henne som en förebild och har henne som en idol. Det är stort och det gör mig varm i hjärtat som mamma. Finns det inte något bättre än personer som vågar vara sig själv och stå för det?

Döm inte föräldrar för vad deras barn gör. Att vi dömer hjälper inte.

Anledningen till varför jag skriver detta är att en känd mammas son har blivit dömd för ett fruktansvärt brott och mamman hängs ut i det grövsta eftersom hon är offentlig. Hon går in med näbbar och klor i debatten och försvarar sin son.  Jag tycker att hon borde göra som jag gjorde, vara tyst och inte ge sig in i diskussionerna. Hon har ingen skyldighet att svara för sonen. Kan han hitta på skit kan han ta skiten själv. Hon borde stänga av och bara stötta sitt barn och försöka leda den älskade rätt väg för han har verkligen hamnat snett, Och du och jag har INGEN som helst aning om varför… Precis som att det är INGEN mer än Cornelia och vi omkring henne vet varför hon var med i Tv…

Bara för att en mamma eller pappa stöttar sitt barn är man ingen support av det dom gör eller gjorde, det kan jag lova. Kärleken till sina barn tar dock aldrig slut.

 

*Alla elaka, dumma och fördömande kommentarer kommer att bli borttagna pronto. Vi har redan fått all skit…

Hänga ut föräldrar