I Polisens förvar

Jag i polisens förvar

Alltså på riktigt…. Jag har verkligen inte velat berätta detta men det är så hysteriskt roligt nu i efterhand så jag måste göra det. Och det är precis som det står, jag hamnade i polisens förvar… Låt oss ta det från början…

Jag skulle flyga till Stockholm, jag hade min vanliga handväska med mig. När jag kom till säkerhetskontrollen gjorde dom ett stickprov på min väska. Plötsligt ser jag allvarliga miner som tittar på mig och en kille frågar:
– Är det där din väska?
-Ja är det några problem? Du får gärna titta i den, säger jag och ska öppna den för honom när han ryter till
– Du rör INTE väskan

När dom har testat min väska TRE gånger och montern skriker RÖTT förstår jag att något verkligen är fel. Jag börjar klia mig i huvudet och tänka ut om jag lånat ut väskan, missat att någon lagt i något, eller har till och med jag glömt att jag köpt knark någonstans? Jag börjar svettas… Jag ser blickarna och sen ser jag polisen som kommer emot mig…. Ja alla på Sturup ser detta, i alla fall dom som står i säkerhetskontrollen.

Polisen ber mig följa med dom och när jag ska ta min väska så skriker samma person som innan:
– Du rör INTE väskan

Förhör

Polisen tar mig försiktigt i armen och tar mig till ett litet rum sidan om säkerhetskontrollen. Och där börjar förhöret… Innan jag kan svara så skakar jag på huvudet ett par gånger och till slut frågar jag vad farao det är dom har hittat i min väska som jag inte vet om att jag har
– Din väska gör utslag för sprängmedel och har gjort det tre gånger.

Jag börjar skratta nervöst och försöker le lite oskyldigt till polismannen, men det hjälper inte. Han gör sitt jobb och frågade vidare
– Var ska du? Vem ska du träffa? Hur kom du hit? Hur länge ska du vara i Stockholm? Åker du dit ofta? Och så vidare…. Jag svarade och var i en dimma typ.
Polisen ville att jag skulle legitimera mig och då började jag nästan böla när jag sa
– Men ni har ju väskan, jag får ju inte röra den… Polismannen nickar förstående och ber sin kollega hämta min legitimation.

När jag har suttit där i hundra år (känns det som) kommer en från säkerhetskontrollen in i rummet och skrattar lite osäkert.
– Oj, det har nog blivit lite tokigt. Vi testade väskan i en annan maskin och då blev det inget utslag… Det är fel på den maskinen vi testade i först…
Polisen ler lite och sa högt
– Ja jag tänkte väl det, inte skulle Anna Malin Sofia vara en bombman…
Då skrattade jag lite hysteriskt och nervöst…. Jag kände att jag fick livet tillbaka på riktigt.

För säkerhets skull fick vi i alla fall fylla i alla papper. Sedan fick jag rusa mot planet med polisen som skulle se till så att jag kom med. Tror du att alla glodde vid gaten? Då ringer jag mannen när jag står i kön och säger högt och tydligt (såklart utan att tänka mig för)
– Herregud älskling, dom trodde att jag hade sprängmedel i min väska! Gud så dumt..

Behöver jag säga att jag fick sitta ensam på planet….

I rest my case….

PolisensDenna härliga polis.. Han hade det inte lätt den stackaren! Men han gjorde ett bra jobb och precis det han skulle. Och tag frågade om lov att få ta foto och det var okej. Han förstod det roliga i det hela.
Nu är jag ALLTID i god tid till flygplatsen OCH lite ångest för vad som komma ska….

tailsweep5

Hur blåst får jag bli….

---Produkt jag har mottagit i ett pressutskick---

Jag är dum i roten, förlåt Tuppeware och förlåt kära läsare! Nu gör jag narr av mig själv men det finns liksom inget annat jag kan göra för detta är så dumt så att det är dumt. På riktigt!

Jag fick ÄNTLIGEN min efterlängtade lökhackare från Tuppeware. ÖVERLYCKLIG. Jag jublade när jag såg den i paketet jag fick av Tuppeware som pressutskick. Nu skulle jag slippa gråtande lökögon och skärsår på fingrarna. Livet skulle bli så mycket lättare. I alla fall i laga-mat-livet. Ner med en lök, dra i ett snöre så vipps är det klart!

Men ack nej, inte när det handlar om Fnulan inte.. Ungefär som den gången jag åkte till IKEA och klagade på att jag fått fel luckor för jag hade fått blå… Det var dock skyddsplastet som var blått….

Så kolla här…… Jag ber om ursäkt i förväg för min dumhet.

Tuppeware

Tjoho, ner med löken, dra i ett snöre så är löken hackad!

Ja, jag drog och drog och drog och drog men det hände knappt något! Jo, mina ögon tårades och svärorden haglade högt och tydligt.
Det var ungefär såhär: Hel*etes j*vla skit! 
Jag tänkte kasta hela lökhackarmeckapären efter tio minuter men hejdade mig…
Då såg jag det…

Hahahaha, det kan vara en fördel att ta bort skyddsplasten på knivarna!!!!!
Jag lovar att jag skrattade högt och skämdes som bara den…
Förlåt Tuppeware för alla taskiga tankar jag hade om er!

Det gick ju bra till slut.. 
Nästa gång tar det kanske 4 drag i snöret istället för femtioelva drag och en massa hemska svordomar..
Gudarna ska veta att maskinen är en räddare i varje hem, OM man gör rätt.

 

MEN det värsta av allt, lökhackaren är egentligen en produkt för att göra milkshakes och grejer…
Det upptäckte jag när jag kollade in produktinfon efteråt… 

Skäms på dig Fnulan!

Rubriker!

Skapa rubriker

Hahaha det hände en grej i Turkiet som verkligen hade skapat rubriker. NEJ, det var inte jag som ställde till det, hur kan du tänka dig något sånt?

Vi satt och käkade lunch när jag plötsligt hörde en välkänd trudelutt i bakgrunden. Musiken går hela dagarna men denna låt avvek ganska mycket från den andra. Då hörde jag, och jag höll på att dö!!! Snabbt som tusan rusade jag till Joakim som är chef och hojtade i panik

– JOAKIM, STÄÄÄÄNG AAAAAV MUSIKEEEEEEN!!!!
Han lyssnade på vad som spelades och jag såg paniken i hans ögon….. Han gav sig iväg väldigt snabbt med telefonen i högsta hugg.

SHIT, Ur högtalarna skrålade nämligen: ”För vi är pojkarna som busar med flickornas små……”

Kanske inte alls särskilt passande på ett familjehotell?
Och till hotellets försvar så kan inte DJ:n svenska. Han tyckte bara att Björn Rosenström hade lyckats med en trallvänlig och härlig sång =)

Hahahaha!

 Rubriker

Glömsk

Kan man bli mer glömsk?

Jag dog av skratt när jag läste ett inlägg om att vara glömsk hos HejHej vardag” (som är en av mina favoritbloggare). Hon skrev om glömska. Det vi alla drabbas av emellanåt. Jag oftare än andra. En gång var värre än någon annan…
Jag, Cornelia och bebis Gabriel hade varit och handlat och packade in sakerna i bilen. Kundvagnen körde jag bara åt sidan (ja busigt, jag vet). Sen slängde jag mig i bilen och satte fast Cornelia med hennes bilbälte.
Hon tittade förtvivlat på mig när jag stängde hennes bildörr och satte mig för att köra.
– Ska inte lillebror med hem?

Just det, jag hade fått ett barn till…..

Förlåt Gabriel, men mamma gjorde inte det med vilje…

Glömsk

Ha en härlig påskaftonsdag med dig själv