Mannen i radio

Igår fick mannen prata om olyckan i radio

Hej vännen igår var det en vemodig dag som började med mycket känslor på radio.  Vi gick upp i ottan för att sjunga för honom och ge presenter och sen åkte vi in till Sveriges Radio. P4 Gotland skulle göra en direktsänd intervju med älsklingen eftersom denna olycka är väldigt omtalad på den vackra ön. Jag följde med som moraliskt stöd. Jag har varit med Fredrik i 12 år men varenda gång jag hör honom prata om olyckan så gråter jag. Det går aldrig över.

Jag vill ge er alla som kommenterade på Fredriks inlägg igår en stor kram. TACK för att ni gav honom så mycket kärlek <3

Vi startade dagen med sång och paket. Självklart fick älsklingen chokladbullar och kladdkaka till frukost.

Mira fick själv bestämma vad vi skulle handa till pappa i butiken. Det kunde bli j*kligt dyrt….. Men hon valde det hon ville att pappa skulle ha. Och vet du vad det står på armbandet? From Soldier to Soldier…. Fint just i detta sammanhanget med olyckan som hände i lumpen.

Radio

Mannen satt i ett litet rum och skötte intervjun galant trots mycket känslor och tankar. Jag tror inte att det var någon som inte blev berörd. En av hans chefer inom militären blev intervjuvad innan Fredrik

Jag satt i rummet sidan om och lyssnade, och grät….

 

Efter radion överraskade jag honom med en kidnappning… mohahaahah Det höll dock på att bli riktigt galet… Mer om det sen vännen <3

Mannens ord om sin olycka

Livet och att överleva en olycka!

Här kommer min mans historia…. Idag är det 20 år sedan….. Idag firar vi hans liv och kärlek till livet.

21:e april 1997.

Det är ett datum som alltid kommer att finnas i mitt liv.

Det var egentligen en helt vanlig måndag för dom flesta och för mig som 19 åring. Men för mig betydde det en drastisk ändring av mitt liv, men värst är att det betydde slutet på ett för kort liv för Jonas.

Vi var ute för att öva i militären hur man kör kolonn när olyckan var framme. Av okänd anledning krockade bilen jag körde med ett trä, den enda på vägen i Gotland. Det kan verka som att det inte brukar vara så allvarligt.

Men flera minst sagt olyckliga händelser gjorde att elden tog bilen i sitt grepp och det blev en kamp mot tiden och en stor kamp att försöka rädda Jonas. Jag lovar och svär att vi försökte med allt för att lyckas, men allt gick förgäves. Vi hade släckt elden som vi tyckte, men efter några sekunder kom allt tillbaka. Efter mycket slit insåg jag att värmen blev på tok för hög och jag var tvungen att avlägsna mig från min plats. Det är då jag märker det, min fot sitter fast mellan förarsätet och rattstången. Nu blev det en enda kamp för min del att försöka frigöra min fot så fort som möjligt. Jag tog hjälp av en lumparkompis, resten skulle ju rädda Jonas. Vi slet och vred i vad som verka vara en evighet. Till slut kommer Daniel fram med en yxa. Nej, nej blev reaktionen. Inte nu, detta ska ju inte behövas tänkte jag. Men allt eftersom kröp det på mig, och när jag såg plasten från instrumentbrädan droppa ner på mitt ben och jag inte kände hur det brände insåg jag att detta kunde bara sluta på två sätt. Jag valde den med yxan och Daniel kom tillbaka. Bara börja var tanken. Vände blicken bort och bara önskade att det skulle gå fort. När väl slagen kom slogs jag av att det knappt kändes. Daniel byttes senare mot Kasper då trycket blev för högt. Han slet och till slut kände jag hur benpipan gick av, jag ryckte och slet och till slut var jag loss. Bort var bara tanken, jag klarar det själv så kan dom fokusera på Jonas. Blev hjälpt bort och det var inte kort därefter som bilen till slut övertändes.

Efter en, som det verkade, lång stund kom till slut ambulansen. Det var då jag fick det hemska beskedet att Jonas ej klarat sig. Men tyvärr kunde jag då inte ta in det då hela kroppen frös och jag ville bara fokusera så jag slapp frysa. Men icke, jag hade nog världens jobbigaste sjuksyrra i den bilen, för det där med blunda var inget jag fick göra.

Väl inne på Visby lasarett blev jag mött av läkare som klämde o hade sig. Efter ett tag fick jag frågan hur man kom i kontakt med mina föräldrar och då gick jag igång. Tror jag rabblade upp varenda nummer som fanns i mitt huvud. Snabbt därefter hör jag bara en sjuksyster säga.

–  Äntligen är det dags för dig att få lite smärtstillande och få sova.

På valborgsmässoafton, 10 dagar senare, väcktes jag upp efter flera operationer.

Det var nu resan tillbaka började.

Även här hade jag i princip två val. Jag valde den att slita och komma tillbaka. Jag kan inte göra ngt annat. Jag måste ju nu leva mitt liv till det yttersta, inte bara för min skull, utan även för Jonas skull. Han fick ju sätta livet till den dagen.

Det blev en lång period på sjukhus, med både fram och motgångar. Utan min underbara familj och vänner hade denna tiden slitet på vilket psyke som helst.

Så kom nästa prövning. Protes.

Jag skulle lära mig gå på ngt som lättast kan beskrivas på att gå på styltor.

Men varför skulle jag använda det för, både rullstolen och kryckorna gick ju fortare. Här kommer min familj in. Utan dom är jag övertygad att jag idag säkert hade suttit i rullstol. Jag minns framförallt två tillfällen. Det ena var med min pappa. Vi skulle öva och jag bara ramla tyckte jag, men att vända och gå hem var inget alternativ, nej nej vi skulle ju gå en runda.

Den andra var med min mamma. Hon var så elak så jag fick inte följa med och handla om jag inte tog på mig protesen och gick. Det dom lärde mig då var att det kommer gå även om det kan ta lite tid. Och att ge upp är inte ett alternativ.

Idag tror jag inte att om ni träffar mig knappt kan se att jag saknar ett ben. Jag är idag en relativt normal man som lever ett liv princip som alla andra. Med största skillnaden att jag varje morgon och kväll påminns om den 21:e april 1997 då protesen ska av och på. Jag lever för idag, jag ska få ut så mycket jag kan och försöker se positivt på allt.

Jag har ett underbart liv, ett jobb jag älskar och framförallt den mest underbara fru, barn och familj man kan ha. Så på den fronten önskar jag inget mer.

Jag har lärt mig leva med alla mina brännskador och det handikapp jag har. Självklart kan jag ibland utnyttja det och vissa dagar är inget roliga.

Jag valde att gå denna vägen och livet och ångrar ingenting.

Jag tackar hela min familj för allt ni gjort för mig. Utan min ”bror” Emil hade jag inte haft den ventil han är än idag.

Jag lever mitt liv för dig Jonas, för det är inte rättvist att jag fick leva och du sätta livet till!

//Fredrik

olycka

Otrogen

När någon man älskar är otrogen

Godmorgon har du råkat illa ut för att någon har varit otrogen mot dig? Jag har. Fy farao vad hemskt det är om du frågar mig, så respektlöst och kränkande. Det förstör så mycket för så många och ärren sitter för livet.

Det var egentligen inte det jag skulle komma in på. Jag undrar om det finns någon här som är bra på drömtydning? Jag drömmer ofta att mannen är otrogen mot mig. Det är så sjukt hemskt och jag vaknar på morgonen och är rosenrasande. Det konstiga är att känslan finns kvar inombords hela dagen. Stackars mannen får mina bitchblickar en hel dag.

Jag litar på mannen till HUNDRA procent och aldrig varit orolig. Jag är däremot rädd att förlora honom.

Kan du något om det?

Puss fina

Otrogen

Finns ingen större kärlek

Kilohets inför barnen?

Denna konstanta kilohets och utseendefixering

Denna jäkla kilohets.
Något av det första jag har tänkt på morgonen i hela mitt vuxna liv har varit, Vilken diet ska jag köra på idag?
Något av det sista jag har tänkt på kvällen i hela mitt vuxna liv har varit, Jaha det sket sig idag igen.

Denna förbannade diethets och kamp om det perfekta utseendet. De äter upp oss lika fort som den där chokladkakan vi tuggar i oss utan att ens tugga den innan den far ner i magen. Vi hinner inte ens njuta. Kampen kommer aldrig att ta slut om man inte dödar demonerna. Och gudarna ska veta att de flesta monstren sitter i huvudet. I alla fall i mitt.

Jag ser hur jag lätt projicerar över detta till mina barn.
– Är du ledsen Mira? Vill du ha något att äta?
– Är du trött Mira? Det är nog för att du är hungrig!
– Ska vi mysa? Alltså äta något gott?
– Åh gjorde det ont? Ska du ha en glass? 

Du förstår antagligen vart jag vill komma.

Nä vännen, tänk till du med. Jag mådde illa när jag kom på mig själv att överföra detta negativa beteendet till de jag älskar mest i världen.
Gör du något som uppmuntrar till det dåliga matbeteendet du själv har? Och vill du verkligen det? 

Bara för att jag har sockermonster i mitt huvud behöver jag inte överföra dessa på mina barn. Hur kan jag vilja dom så ont? Jag vill inte att dom ska lida som jag gör. Jag vill att dom ska ha en god relation till mat och sin egen kropp och inte den destruktiva som jag har. Mira kan ta fem godisbitar och låta fem ligga kvar. Tänk den som hade kunnat det! Barn äter när barn är hungriga, jag äter för att jag vill äta. Dessutom använder barnen sin energi lite bättre än vad vi gör. Mira kan även stå och spegla sig och säga till sig själv att hon är fin. Det vill jag med göra.

Mitt lilla extrabarn Isabella har kommit fram till en otroligt bra sak när det gäller hennes kamp mot kilona, hon har valt om fokus. Du kan läsa mer om det HÄR. Du kan även läsa om mina tankar kring vikten och hälsan på min kategori Viktresa.
Kilohets

Min fantastiska man med en kropp fylld med brännskador till 40% och ett ben som saknas.
Jag har ALDRIG någonsin hört honom klaga eller säga något negativt om sig själv och sin kropp.
Jag har mycket att lära av honom. Men även av Mira.

FÖLJ MIG GÄRNA PÅ 
Bloglovin
Instagram
Facebook
Youtube