Familj

Jag träffade en bekant

Jag susade i alla världens fart till Ica för att köpa min lunch. På vägen träffade jag en bekant. Jag frågade hur det var med henne, jag räknade nog inte med att jag skulle få ett så ärligt och hjärtligt svar. Hon hade det rent utsagt för jävligt!

När jag gick ifrån henne skämdes jag. Om man inte är beredd på att höra sanningen och ta tiden för att lyssna, varför frågar man då – Hur é de? 

För visst är det en fras man slänger ur sig utan att tänka till.? Alla inte är kanske är lika ytliga som jag som bara säger – Det är bara bra. 

8 svar till “Jag träffade en bekant

  1. Martina skriver:

    Om jag frågar någon hur det är och helt plötsligt får ett mer ärligt svar än jag väntat mig så försöker jag verkligen ta mig tiden att lyssna och visa att jag bryr mig. (Kanske höra av mig senare om jag känner att jag inte haft tid att lyssna ordentligt) För när någon verkligen svara så ärligt så känner jag att de visar ett förtroende för mig som person alternativt verkligen behöver någon att prata med. Ibland får man ställa upp för mänskligheten helt enkelt 🙂

    1. Fnulan skriver:

      JA jag känner precis som du, jag försöker också ge det lilla extra. Ida var det liksom helt okej att ha kortare lunch! Jag hade gärna satt mig på ett Café och pratat någon timme. <3

  2. Jill skriver:

    Du vännen du e allt annat än ytlig
    Men ibland orkar man bara slänga ur sig
    Det e JÄÄTTEBRRRAAA
    Andra dagar är man glad om någon orkar lyssna lite iallafall
    Kram

    1. Fnulan skriver:

      Tack <3
      Ja det är så sant, jag är jätteglad när någon verkligen vill berätta, men man blir så paff! Kram

  3. Maria skriver:

    Man blir egentligen väldigt paff när någon verkligen erkänner att det inte är bra!
    Och tänk så viktigt att vi verkligen erkänner och framför allt tar oss tid att lyssna på person i fråga.
    Jag har lovat mig själv att erkänna när någon faktiskt fråga….vilket faktiskt inte är så lätt.
    Och du om någon är absolut inte ytlig!!

    Puss & kram

    1. Fnulan skriver:

      Ja visst blir man, men jag blir varm i hjärtat att folk vågar!! Modigt!!
      TACK!!!! Snaaaaaaaaaaaaart ses vi!!! PUSS

  4. My Fredriksson skriver:

    Nej det är som du säger, detdär ytliga. Jag är likadan. Fast det känns lixom bara så självklart ”Hej, hur är det?” Som att det kommer med automatik när man träffar någon. Men man förväntar sig inte att någon sen ska säga något oförväntat. Min chef sa också det en gång, i stil med att man inte ska fråga det om man inte har tid att lyssna..
    Egentligen sant. Jättesant. Men sen är jag jag, beroende på vem det är om någon frågar mig hur det är och det är dåligt kan jag säga att det är bra fast att det är skit och tårarna bara vill ut.. Man är ju som man är!
    Tack för en fin blogg och tack för tankeställaren. Dem är kanon 🙂

    1. Fnulan skriver:

      Tack själv My! Fint av dig att skriva och berätta hur du känner det! Stor kram till dig <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.