Mannen

Mannens ord om sin olycka

Livet och att överleva en olycka!

Här kommer min mans historia…. Idag är det 20 år sedan….. Idag firar vi hans liv och kärlek till livet.

21:e april 1997.

Det är ett datum som alltid kommer att finnas i mitt liv.

Det var egentligen en helt vanlig måndag för dom flesta och för mig som 19 åring. Men för mig betydde det en drastisk ändring av mitt liv, men värst är att det betydde slutet på ett för kort liv för Jonas.

Vi var ute för att öva i militären hur man kör kolonn när olyckan var framme. Av okänd anledning krockade bilen jag körde med ett trä, den enda på vägen i Gotland. Det kan verka som att det inte brukar vara så allvarligt.

Men flera minst sagt olyckliga händelser gjorde att elden tog bilen i sitt grepp och det blev en kamp mot tiden och en stor kamp att försöka rädda Jonas. Jag lovar och svär att vi försökte med allt för att lyckas, men allt gick förgäves. Vi hade släckt elden som vi tyckte, men efter några sekunder kom allt tillbaka. Efter mycket slit insåg jag att värmen blev på tok för hög och jag var tvungen att avlägsna mig från min plats. Det är då jag märker det, min fot sitter fast mellan förarsätet och rattstången. Nu blev det en enda kamp för min del att försöka frigöra min fot så fort som möjligt. Jag tog hjälp av en lumparkompis, resten skulle ju rädda Jonas. Vi slet och vred i vad som verka vara en evighet. Till slut kommer Daniel fram med en yxa. Nej, nej blev reaktionen. Inte nu, detta ska ju inte behövas tänkte jag. Men allt eftersom kröp det på mig, och när jag såg plasten från instrumentbrädan droppa ner på mitt ben och jag inte kände hur det brände insåg jag att detta kunde bara sluta på två sätt. Jag valde den med yxan och Daniel kom tillbaka. Bara börja var tanken. Vände blicken bort och bara önskade att det skulle gå fort. När väl slagen kom slogs jag av att det knappt kändes. Daniel byttes senare mot Kasper då trycket blev för högt. Han slet och till slut kände jag hur benpipan gick av, jag ryckte och slet och till slut var jag loss. Bort var bara tanken, jag klarar det själv så kan dom fokusera på Jonas. Blev hjälpt bort och det var inte kort därefter som bilen till slut övertändes.

Efter en, som det verkade, lång stund kom till slut ambulansen. Det var då jag fick det hemska beskedet att Jonas ej klarat sig. Men tyvärr kunde jag då inte ta in det då hela kroppen frös och jag ville bara fokusera så jag slapp frysa. Men icke, jag hade nog världens jobbigaste sjuksyrra i den bilen, för det där med blunda var inget jag fick göra.

Väl inne på Visby lasarett blev jag mött av läkare som klämde o hade sig. Efter ett tag fick jag frågan hur man kom i kontakt med mina föräldrar och då gick jag igång. Tror jag rabblade upp varenda nummer som fanns i mitt huvud. Snabbt därefter hör jag bara en sjuksyster säga.

–  Äntligen är det dags för dig att få lite smärtstillande och få sova.

På valborgsmässoafton, 10 dagar senare, väcktes jag upp efter flera operationer.

Det var nu resan tillbaka började.

Även här hade jag i princip två val. Jag valde den att slita och komma tillbaka. Jag kan inte göra ngt annat. Jag måste ju nu leva mitt liv till det yttersta, inte bara för min skull, utan även för Jonas skull. Han fick ju sätta livet till den dagen.

Det blev en lång period på sjukhus, med både fram och motgångar. Utan min underbara familj och vänner hade denna tiden slitet på vilket psyke som helst.

Så kom nästa prövning. Protes.

Jag skulle lära mig gå på ngt som lättast kan beskrivas på att gå på styltor.

Men varför skulle jag använda det för, både rullstolen och kryckorna gick ju fortare. Här kommer min familj in. Utan dom är jag övertygad att jag idag säkert hade suttit i rullstol. Jag minns framförallt två tillfällen. Det ena var med min pappa. Vi skulle öva och jag bara ramla tyckte jag, men att vända och gå hem var inget alternativ, nej nej vi skulle ju gå en runda.

Den andra var med min mamma. Hon var så elak så jag fick inte följa med och handla om jag inte tog på mig protesen och gick. Det dom lärde mig då var att det kommer gå även om det kan ta lite tid. Och att ge upp är inte ett alternativ.

Idag tror jag inte att om ni träffar mig knappt kan se att jag saknar ett ben. Jag är idag en relativt normal man som lever ett liv princip som alla andra. Med största skillnaden att jag varje morgon och kväll påminns om den 21:e april 1997 då protesen ska av och på. Jag lever för idag, jag ska få ut så mycket jag kan och försöker se positivt på allt.

Jag har ett underbart liv, ett jobb jag älskar och framförallt den mest underbara fru, barn och familj man kan ha. Så på den fronten önskar jag inget mer.

Jag har lärt mig leva med alla mina brännskador och det handikapp jag har. Självklart kan jag ibland utnyttja det och vissa dagar är inget roliga.

Jag valde att gå denna vägen och livet och ångrar ingenting.

Jag tackar hela min familj för allt ni gjort för mig. Utan min ”bror” Emil hade jag inte haft den ventil han är än idag.

Jag lever mitt liv för dig Jonas, för det är inte rättvist att jag fick leva och du sätta livet till!

//Fredrik

olycka

1
yes

19 svar till “Mannens ord om sin olycka

  1. Maria Johansson skriver:

    all kärlek till fredrik, han är fantastisk

  2. Diana skriver:

    Wow saknar ord men wow. Får både tårar och styrka av berättelsen. Vilken mardröm. Men vilken dröm du lever idag med en tacksamhet för livet som många av oss andra tar för givet och inte kan se det fina för vi förblindas av allt det materiella, lyxen och hat i många olika saker. För att vi inte vet hur nära och snabbt livet kan vara att ta slut.
    Tack för att du delade med dig. Tack 🙏🏾

  3. Jeanette skriver:

  4. Agda den förste. skriver:

    Jag har läst om detta förr och jag gråter lika mycket varje gång.
    Vilken hemsk upplevelse för alla inblandade.
    Hälsningar och kram från Skåne.

  5. sofia skriver:

    Detta var en av de mest gripande texterna jag läst. Det på många sätt, dels hur du kämpade för att överleva då 1997. Men också den långa resan efteråt och livsglädjen. Kan tänka mig att det varit tankar kring ödet att du fick överleva, samtidigt som man blir väldigt ödmjuk inför livet och den tacksamhet att faktiskt får vara en del av allt detta. Men vad vet jag, mina resor är inget jämfört med vad jag just läst. Tack för att du delade med dig.

  6. Ekenäsliv skriver:

    … jag har inga ord… men kan inte bara gå obemärkt förbi utan vill visa att jag läst.
    Så otroligt stark och jag är väldigt väldigt berörd och tårarna bränner…
    Livet… tack för att du bejakar livet. Och Tack för att du delade din historia.
    Jag delar den vidare.
    Kram Anna

  7. lindasfamiljeliv skriver:

    Fick gåshud i hela kroppen när jag läste.
    Jätte hemskt att behöva vara med om något sånt, att ta ett sånt beslut att behöva kapa sitt ben och dessutom förlora någon i olyckan samtidigt.
    Vilken kämpar vilja du har och tack för att du delar med dig av detta till oss andra .
    Att ta vara på de vi har här och nu. och leva livet.
    många kramar till er ❤

  8. Ojojoj! Vilken story! Blir tårögd och skakar. Skakar då jag läser om de viktiga sekunderna. Vilken styrka! Tack för att du delar. Säkerligen inspiration för oss som “vardagsgnäller” emellanåt!
    Ha en fin helg!
    Kram Lena

  9. David S skriver:

    En otroligt sorglig men också vacker berättelse, man får aldrig ge upp att försöka. Vilken kämpe han är! Hälsa och krama honom❤️

  10. Fredrik Sköldekrans skriver:

    Tack för att du är en så underbar arbetskollega och vän Fredrik, du är en härlig kille!

  11. Masale skriver:

    Så fint skrivit. Det berör verkligen. Fler borde leva som du, uppskatta vardagen och livet. Livet kan sluta väldigt snabbt, men framförallt förändras… Malin är ju en fantastisk människa, och jag är helt övertygad om att du är minst lika bra. Annars hade ni aldrig funnit varandra. All kärlek åt er båda och er fina familj. <3

  12. Cathrin B skriver:

    Jag känner dig inte, men blev väldigt berörd av din berättelse. Tack för att du ville dela den med oss! Du visar att vi alla har en inneboende styrka som vi kan plocka fram när livet kollapsar. Det gäller att hitta den styrkan och ha modet att använda den. Du har visat oss alla att det går! Jag önskar dig och din familj allt gott framöver. ❤️

  13. Mia skriver:

    Starkt. Öppet. Ärligt. Wow! Kram och ta hand om varandra. Mia i norr.

  14. Annica skriver:

    Blir lika berörd varje gång jag läser berättelsen, tack för du delar med dig av din historia, och så starkt kämpat!

  15. J skriver:

    Å vad ska jag skriva….svårt o sätta ord på allt jag tänker o känner.
    Vilken styrka av den mkt unga pojken att just där o då inte ge upp i den mkt svåra situation. Vilka vänner som kämpade tillsammans med dig!
    Va rädd om dig Fredrik, du är verkligen en fantastisk människa!
    En extra tanke till din vän som inte är med oss längre!!
    Ha en fin helg!💐

  16. For en inspirasjon du er! og for en gripende historie. Smertefullt å lese at Jonas ikke klarte seg ❤
    Men jeg er veldig glad for at du kan leve ditt liv i dag – sammen med din skjønne familie!
    Nyt livet og ha en fin dag med dine ❤

  17. Minns detta från tidningarna då för 20 år sen. Vet att jag blev djupt imponerad av den otroliga handlingskraften att kämpa så, på alla sätt där i bilen. Modet. Ni var så unga, men så tuffa. Och hur ni hjälpte varandra. Helt otroligt gripande. Och tragiskt såklart. Det är så fint att få höra dina ord om hur livet blev.
    Stor kram till dig, Malin och hela familjen ❤️

  18. Lisbeth Z skriver:

    Jag minns så klart rapporterna från olyckan, och vet hur tacksam jag var för att trafikolyckan jag var med i några år tidigare åtminstone slutade utan att vi förlorade någon.
    Vi pratade mycket om vilka fantastiska unga män som hade klokheten och modet att använda yxan. Bara den som varit i en traumatisk situation som den, vet hur mycket det krävs för att faktiskt klara det. Det är väl sådana som kallas hjältar.
    Har ju följt Malin i många år nu, och vet vilken fantastisk man du blivit.
    Så glad för er skull!
    Kramar ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.